Vi började med att ställa oss frågan 'vilka olika egenskaper skiljer dessa kulor åt?' och kom fram till att det finns skillnader däremellan. Olika färg, tyngd, förmåga att studsa, friktion och magnetism (specifikt för metallen) var några av dem. Samtliga skillnader går att utnyttja vid skapande av en sorteringsmaskin. Våra tankebanor har gått i alla möjliga riktningar; allt ifrån att utnyttja friktion till tyngd. Till en början hade vi alltså ett flertal idéer:
Första tanken var den att leda ett rör över ett golv som hålls upp med hjälp av en fjäder. Denna är tänkt att vara tillräckligt stark för att låta den lättaste kulan rulla förbi samtidigt som den ger vika för den tyngre kulan. Efter att den tyngre kulan passerat faller den tillbaka till sin ursprungliga position. Metallen sorteras bort med hjälp av en magnet. Problemet här var att kulornas vikt inte skiljde särskilt mycket åt. Att hitta en fjäder som känner av sådana marginella skillnader är svårt dessutom hade konstruktionen varit svår att skapa.
En annan tanke var den att låta kulorna rulla uppför ett sandpapper vilket skulle tillåta ena kulan över men låta den andra rulla tillbaka, metallen separeras även här med en magnet. Denna idé insåg vi skulle vara svår att genomföra då kulorna kan rulla tillbaka och krocka i varandra.
Vi landade slutligen i idén som byggde på kulornas olika förmåga att studsa. Tanken ansåg vi vara så pass bra att det ganska snabbt skulle fungera, men så blev inte fallet. Vi behövde göra en del justeringar innan maskinen var helt fullständig. Första steget var att helt enkelt få lådorna i rätt avstånd till varandra och ett bra material för kulorna att studsa på. Vi provade oss fram med båda delar. Flyttade, mätte och flyttade igen. Efter att vi provat oss fram med olika material, kom vi fram till att kulorna studsade helt olika beroende på vilket underliggande material det var. Det enda som funkade - som vi tänkt - var någon form av stengolv. Vi använde oss alltså av en flack stenskiva. På denna studsar plast- och träkulorna olika högt och det utnyttjades genom att placera lådorna på olika avstånd från rampen.
För att leda bort metallen sitter (längst ner på rampen) en magnet som kulan dras till. Den åker alltså i denna riktning och leds ner i en viss behållare. Till en början hade vi en träskiva på samma sida som magneten. Då kulan drogs mot denna och sedan studsade på träskivan, ändras kulans riktning och kulan far ner i behållare på motsatt sida. Detta märkte vi sedan, skulle leda till problem pga att kulorna kommer med så kort mellanrum och därför riskerar att krocka (risken blir alltså större om kulorna måste ändra riktning i farten). Lösningen blev sådan, att vi tog bort träbiten som fick kulan att ändra riktning (se bild 2) och satte istället lådan på samma sida som magneten.
När nu banan var klar, gällde det att få en viss spridning på kulorna så
att dess olika rullförmåga inte skulle orsaka krockar. Här uppstod viss
problematik i och med att den sk. “archimedes skruv” vi använde oss av var
väldigt känslig för vibration. Om kulorna kom för hastigt, dvs i en för
brant vinkel, ramlade de av trä och plast av skruven. Var vinkeln för
flack funkade det inte heller. I detta fall rullade inte kulorna på
“hissen”.
Vi löste problemet genom att istället lägga skruven vågrätt. På detta vis
kunde kulorna med högre hastighet rulla på utan att de lättare rubbades.
